Leder utvecklingspress till känslan av dömd och bedömd..

Jag har klurat en del på de teorier som finns att vi människor behöver utvecklas för att finna oss själva.
Vi behöver processa och lära oss en massa för att utvecklas säjs det.

Ja det har jag trott på med till för några år sen när jag fattade att jag har inget att lära, bara uppleva, upptäcka och känna igen inom mig.
Finna tillbaka till mig själv inom mig. Det leder till frihet att välja och bara vara jag.

Med teorin om att vi behöver utvecklas och att vi är här för att lära osv så bedömer och dömer vi varandra utifrån vår utveckling. Vi ser inte varandra för vilka vi Är utan för vad vi Gör.
Det leder till att vi tycker många ger sig på oss fast de egentligen bara ifrågasätter din utveckling.

Hänger det med oss ända sedan barndomen när vi blev bedömda med betyg i skolan.
De som utvecklade sig bra i skolan blev bedömda med bra betyg och de som inte utvecklades fick inte så bra bedömningar.
Det handlar inget om vilka vi är i de teorierna och det blir någon form av konkurrens mellan människor i det tänket, inte för de vi är utan för det vi utvecklar.

När vi bedöms efter vad vi gör så behöver vi kämpa och hävda oss som den vi är när ingen ser oss, för att överleva som de vi i grunden är. Endera orkar vi kämpa eller så ger vi upp och dör inom oss, kärnan, livet inom i vårt inre dör sakta bit för bit, när det inte får näring.

Det är en kamp som är mot hela vårt samhälles-kanske hela vår världs uppbyggnad genom århundraden.
Kampen för att tillgodose våra inre behov.
Kampen där vi oftast ses som besvärliga när vi vill synas, bli sedda som de vi är och inte för det vi presterar.

Urk jag ryser av de ordet "presterar" det är så negativ laddning i det för mig.
Jag får en trotskänsla inom mig än och den har funnits hela mitt liv.
För jag föddes med att veta att jag är värdig livet som den jag är, precis som den jag är och utifrån det har jag slagits för min egen existens fri precis som den jag är.

Vår värld kanske är så präglad av kollektiva normer och värderingar som kommer från någonstans från början och kanske är det den början vi behöver söka upp för att lösa upp det kollektiva mönstret att vi behöver utvecklas för att duga.
Jag säjer bullshit vi duger fullt ut precis som vi är utan någon utveckling, bara upptäcka oss själva genom livets labyrinter av upplevelser

Kampen för att bli sedd, hörd, erkänt, bejakad, omtyckt, få vår egen plats för den vi är, är den en kamp vi egentligen inte behöver ha om vi säjer nej till att behöva präglas av normer som att vi bara duger om vi  utvecklas.
För alla vill bli sedda, hörda och erkända och det är vår rättighet utan kamp.

Vilket bra system för de som vill styra människan, för att få konflikter och konkurrens att fortsätta mellan mäniskor, det börjar redan i skolan kanske tidigare med.
För vi präglas redan som spermie av våra förädrars DNA och däri finns de kollektiva styrningarna på oss människor, skrämmande och dolt för oss att hitta... ja.

Vilket moment 22 och jag är glad för alla fina människor som kämpar för att få bort betygen i skolan bland annat Sanna Nova Emilia och många fler med henne, stor eloge till er <3

Ni bryter något mycket större med ert jobb för att finna tillbaka till de grundläggande behoven, att bli sedd och hörd bland annat

Så många konflikter och krockar som elimineras, prestige och konkurens kommer försvinna.

Kanske vi kan möta varandra som de vi i grunden är när alla förstår att vi inte behöver utvecklas, vi är fullt tillräckliga som vi är.

Delar ett citat ur boken Vår porösa verklighet med Stefan Santesson

Den viktigaste effekten av en medveten inlärningsprocess
är inte att inhämta information
Det är att bryta ner gamla föreställningar som hindrar dig att se din inre sanning
och väcka din inneboende kunskap...


Och för det behövs ingen utveckling snarare inveckling :)

Se dig själv, hör dig själv, bejaka dig själv och du kan möta andra utan konflikt.

Med det säger jag Go Natt

Gunilla