Respekten som är ett varande...

... har du varit i den känslan där du känner dig så trygg i dig själv, trygg tillsammans med andra och så närvarande i dig själv att inget negativt påverkar dig?

Jag har inget riktigt bra ord på det, kanske raspektans är ett bra ord, respekt och acceptans tillsammans ger en stark närvaro i dig själv.

De inre konflikterna har accepterats, ingen prestige finns att försöka hålla uppe några fasader eller att försöka vara någon annan. Du är bara närvarande med dig själv och fullt tillräcklig med att bara vara du. Det är en fantastisk känsla som gör mig lycklig och även ganska skör.

När jag är i den närvaron med mig själv och "vet" att allt går att påverka på olika sätt av längtan att förändra då sker under.

Jag har i många år jobbat med människor med olika sorters funktionshinder med allt det innebär, tragiska familjesituationer, depressioner, livskriser osv och av alla dessa unika människor har fått lära mig mycket.

Jag har lärt mig att livet fortsätter hur det än ser ut och det har även av min egen historia visat.

Att få del i andra människors liv så nära är en gåva att förvalta och ta hand om och för det behövs närvaro.

Utan närvaro är det lätt att klampa in och göra stora övertramp i deras integritet, vilja hjälpa för mycket, ta ifrån dem det egna ansvaret osv.

Jag vet inte om det går att lära sig den ödmjukheten eller om vi behöver ha den innan för att inte göra övertrampen. Jag tror det går att lära sig med egen bearbetning att kliva tillbaka om vi verkligen vill lära oss.

Det finns flera olika sätt att vara närvarande med dem, bara vara och göra det bästa vi kan för att deras liv ska vara så bra som möjligt, se dem, lyssna på dem, hjälpa dem acceptera livets förändringar, hjälpa vissa att träna upp skadade kroppsdelar igen, hjälpa vissa att acceptera att kroppen blir sämre och att hushålla med de krafter som finns.
Möta dem i deras sorgeprocess, frustration, ilska, skratt och tårar.

Jag har varit med i många olika konstallationer och fortfarande blir jag så berörd när jag ser hur en människa återtar sitt eget liv för att jag lugnt kan invänta, utan att vilja för mycket, att låta personen växa i sin egen takt och att återta sitt eget liv så mycket det går.

Utan närvaro, utan att se personen så finns oftast för mycket stress och otålighet att bara sitta och se på när en person som ex lär sig köra en rullstol med en hand, "det tar för lång tid".
Och så gör vi oftast med våra barn med, skynda skynda, vi hinner inte, jag gör det själv så vi hinner.

Hur mycket tar vi ifrån andra med att själva ha för bråttom eller inte se de vi har omkring oss och deras behov??

Så igår förstod jag återigen vad jag är bra på att vara jag och det jobb jag gör, att låta känslan leva i mig av "raspektans" och att lugnt o stilla vänta och invänta, vilket leder till att personen tar över sitt liv igen bit för bit.

Den anhöriga som blir tårögd, jag som känner hur tårar rinner på kinderna, personen själv som känner sig så stolt att ha tagit sig fram själv över hela köket, det är stort, så stort <3 som får bli av det lilla att bara vara.

Så våga låta dig själv leva som den du är, släpp fasad, prestige och bara va dig innifrån då låter du även andra få vara sig själv.

Våra kära djur har en stor förmåga att vara närvarande utan fasader, se och njut

Önskar er en fin fortsättning på Påsken

Gunilla

Var och hur startar allt.....

.... på vilket sätt blir allt till och vad gör att vi människor tror på det ?

Ja det är sånt jag funderar ofta på.

Vad är det som gör att vissa människor blir sjuka och andra inte

Vad är det som gör att vissa klarar allt och andra klarar bara lite

Vad är det som gör att vi tror på vissa saker och inte på andra

Vad är det som gör vissa människor mer trovärdiga och andra inte


Ja det är sånt som kom upp igen efter ett möte på Almi igår när vi pratade om utbildningar och hur det är som en löpeld som genomsyrar allt att vi behöver så mycket utbildning till allt idag.
Jag läste till och med på en annons där det söktes personlig assistent att de sökte personer med utbildning inom beteendevetenskap.

När förlorade vi förmågan att lita på oss själva, vår inre kunskap, vår inre logik, vårt inre naturliga sunda förnuft ?
När förlorade vi förmågan att tro på människors egna erfarenheter av att praktiskt genomfört olika saker och sett att det fungerar ?

Vi präglas redan som barn.
Först ska vi anpassa oss till familjen och uppfostras, den 9 åriga skolplikten präglar oss att vi inte kan något utan vi behöver lära. Vi ska bortse från de vi är i grunden med inneboende kunskaper som bara vill leva och upptäckas.

Vilka var de som en gång startade alla utbildningar, vart lärde dom sig, vilka lärde dom ?
Var det livet i sig och envist upptäckande av livet och insikterna av erfarenheterna i alla dess situationer.

Vem startade en gång ex psykologiutbildningarna och hur blev de accepterade som "sanna" och gällande ?

Vem startade sjukgymnastutbildningen, lärarutbildningarna, försäljarutbildningarna, bilmekanikerutbildning, socionomutbildning osv osv

Någon eller några som gjort erfarenhet på erfarenhet och insett att det fungerar så här, och genom uteslutningsmetoder, ex en motor fungerar inte med tändkablar som är av.

Vi pratade om min ide av min mångåriga erfarenhet av att lyssna på kroppen.
Och båda två hörde att jag verkligen visste vad jag pratade om när jag sa att det går att vända bland annat nervsystemet till det normala igen om vi förstår hur det hänger ihop.

Och så kom Tony Irvings välkända MEN du har ingen utbildning i det, du är ingen sjukgymnast, naprapat eller liknande som vet hur kroppen fungerar.

Jag bara log och sa nej det har jag inte men jag har en fantastisk kropp som jag lyssnat på som blivit frisk från flera olika symptomer och tillstånd som många procent av svenska befolkningen har pga stress, för hög belastning och dålig uppväxt mm.

Jag har inte kunnat jobba så mycket som 200-300 timmar i månaden med alla de symptomer i kroppen och känslorna om jag inte hittat poängen att vända det.

Nej så klart sa båda MEN hur ska du får människor att tro på dig ?

Det kan jag bara med kanske 30 utav 100, för de andra sitter så fast i sina tankemönster och tror inte alls på att det går att bli fri från olika symptom och de 30 vill jag nå.
De flesta identifierar sig med symptomerna och tillstånden så de "blir" och lever dem och då är det svårt att se vad som går att göra.

Då log de båda och jag kände att de tänkte hon kommer fixa det :) och sakta kommer jag att göra det på ett eller annat sätt.



För att gå med ständig värk och obalans i kroppen är inte roligt, jag vet, och vad det beror på går att ta reda på med tilliten till sin egen kropp, vad har den varit med om, ta hand om den och lära känna den så går mycket att få bort helt och annat att lindra för att det ska vara överkomligt.

Eftersom jag har haft förmånen att få ta del av många olika människors kunskaper som gjort att jag vågat lyssna på min kropp så den hittade tillbaka till sitt ursprung så vill ja dela med mig av det.

Vad är den kunskap värd om du bara behåller dem till dig själv utan att dela den med andra, de orden talar till mig.

Jag har även min dotter som är utbildad naprapat som jag frågar då och då när jag känner och upplever något i kroppen och musklerna och hur jag tror det hänger ihop.

Hon ler oftast och säjer ja mamma så är det och det har stärkt min känsla att lyssna på kroppen, för den vet.

Så jag tror att allt startar med en vision, en upptäckt, en insikt, en känsla inom som driver på och förverkligar sig och sen beror det på hur många som har modet att kliva ut och tro på något annat utanför ramarna.
Och det är så det skett generation efter generation.

Så hör gärna av er så kan jag berätta mer eller dela vidare om du har någon vän som vill hitta sin väg.

Ha en fin lördag

Gunilla

Kontakt: rorelseifokus@live.se 

Attityd är det en del av din personlighet....

.... jag undrar hur ser du på ordet attityd ?


Attityd är ett förhållningssätt för mig och det är fortfarande jag, en del av mig.

I vissa sammanhang behöver jag använda mig av en viss attityd för att situationen kräver det, ex vara proffesionell på mitt arbete.

Det är jag och ändå inte hela jag och jag har många olika sidor och attityder att växla mellan.

Det är smörgåsbordet av mig själv jag kan plocka och använda mig av i olika sammahang när det behövs.

När jag är hemma kan jag släppa efter och vara hela mitt äkta genuina jag och ute i livet använder jag mig av olika sidor av mig som jag kallar deljag eller delpersonligheter.

Att bli vän med alla delar och sidor av mig är en spännande upptäcksresa, vissa är så blyga, skadade, söndertrasade, lemlästade, lyckliga, starka, fokuserade, drivna, ofokuserade, flummiga, helt närvarande och helt onärvarande, kärleksfulla, tycka om i mängder osv osv

Att växla mellan alla olika sidor av mig är en stor tillgång och jag kan själv skydda och ta hand om det som gör ont inom mig, det som är skadat, det som är ofokuserat osv och använda mig av andra sidor när de behövs för att ta ansvar för mig själv och mina känslor.

Jag använder mig då av en viss attityd och många tror att dom känner mig på ex en arbetsplats och ja det gör dom.
Den sidan av mig jag är när jag är där och det är den stora poängen, jag skyddar, vårdar och utsätter inte mina sköra sidor för andra människors åsikter eller tyckanden och ändå är jag mig själv.


Det finns mycket som idag handlar om att inte ta något personligt och det är sant, för vad andra tycker utgår egentligen enbart från deras eget inre och deras egna föreställningar och har inget med mig att göra.

Ändå går det att undra vad är personligt och vad är inte personligt och när går det in fast vi inte förstår eller kanske kan se det på andra sidor av oss själva.

När du blir mer självmedveten och kroppsmedveten så känner du när du tar in även om du säjer att du inte tar det personligt.
Det fina i kråksången är att du tar inte in från andra mer än där du fortfarande har något att läka inom dig själv.
Så indirekt kan ingen längre skada dig när du är med dig själv om du inte tillåter det.


Jag vill dela den här med er, den florerar på facebook idag och är riktigt bra och tänkvärd och ändå vet jag att allt går att förändra och läka när vi blir självmedvetna.
Men idag är det inte så många som vet det och därav tror jag vi ska tänka på hur vi gör mot andra.

Här är hur en lärare i New York gjorde det för sin klass.

Hon bad dem att göra följande övning: Barnen skulle ta varsitt pappersark. Sedan blev de tillsagda att skrynkla ihop det stampa och slå på det och men utan att riva det. Så bad hon barnen vika bladet, titta på hur smutsigt, fyllt med märken och ärr arket var. Så ombads barnen at...t ...säga förlåt till pappersarket. Fast de hade bett om ursäkt och att de hade försökt att släta ut det, var det fortfarande skrynkligt. "Dessa märken kommer aldrig att försvinna, oavsett hur mycket du försöker ta bort dem. Detta motsvarar vad en mobbare gör mot andra. Även om du säger förlåt efteråt, kommer ärren aldrig försvinna."

Barnens ansiktsuttryck sade att budskapet hade önskad effekt.

(Källa okänd)

Svävar du ovanpå ytan eller är du självmedveten och börjar känner din kropps vetande ?

Gunilla

kontakt: rorelseifokus@live.se

Medvetna eller Självmedvetna....

.... ser du skillnaden på orden och får du någon känsla för skillnaden ?


Jag tänkte berätta min erfarenhet av ordens innebörd för mig.

Att bli medveten talas det mycket om, medveten och närvarande i nuet.

För att bli medveten behövs utveckling och för utveckling behövs kunskap och lärare

Att bli och fortsätta vara medveten innebär att du behöver andra som lär dig.

Din medvetenhet hänger på andra utanför dig och du är inte fri att vara den du egentligen är.

Så har livet på jorden sett ut i århundraden, vi ska ta till oss läror från andra för att bli och vara någon själv.


Och jag vill säja att det är precis tvärtom och ändå är det så lika.

Att bli självmedveten är att hitta sig själv och för det behövs andra.

Andra att spegla sig mot för att väcka vårt inre och invecklas och inte för att lära.

Att fortsätta vara självmedveten innebär att vi behöver andra och livet för att upptäcka mer om oss själva.

Att leva självmedveten innebär att din inre kunskap vaknar och lever, men lyssnar du på den ?

Den inre kunskapen som vi alla bär i våra kroppar, i våra känslor och som de flesta tror kommer utifrån, hör du den ?

Den inre kunskapen som är kroppskunskap och som få vet om, varför ?

Kroppskunskap och kroppsmedvetenhet där vi har ett direkt vetande, fast vi inte vet varför vi vet egentligen.

Du bär kunskapen i dina celler, DNA, ditt blod, dina minnen, dina muskler, dina känslor ja allt i din kropp vet.

Varför att de så få som minns vad självmedveten och kroppskunskap är ?

Jag vill säja att det är för att de flesta tror att vi behöver bli medvetna av läror och inte självmedvetna av erfarenheter och liv.

Gunilla

kontakt: rorelseifokus@live.se