Respekten som är ett varande...

... har du varit i den känslan där du känner dig så trygg i dig själv, trygg tillsammans med andra och så närvarande i dig själv att inget negativt påverkar dig?

Jag har inget riktigt bra ord på det, kanske raspektans är ett bra ord, respekt och acceptans tillsammans ger en stark närvaro i dig själv.

De inre konflikterna har accepterats, ingen prestige finns att försöka hålla uppe några fasader eller att försöka vara någon annan. Du är bara närvarande med dig själv och fullt tillräcklig med att bara vara du. Det är en fantastisk känsla som gör mig lycklig och även ganska skör.

När jag är i den närvaron med mig själv och "vet" att allt går att påverka på olika sätt av längtan att förändra då sker under.

Jag har i många år jobbat med människor med olika sorters funktionshinder med allt det innebär, tragiska familjesituationer, depressioner, livskriser osv och av alla dessa unika människor har fått lära mig mycket.

Jag har lärt mig att livet fortsätter hur det än ser ut och det har även av min egen historia visat.

Att få del i andra människors liv så nära är en gåva att förvalta och ta hand om och för det behövs närvaro.

Utan närvaro är det lätt att klampa in och göra stora övertramp i deras integritet, vilja hjälpa för mycket, ta ifrån dem det egna ansvaret osv.

Jag vet inte om det går att lära sig den ödmjukheten eller om vi behöver ha den innan för att inte göra övertrampen. Jag tror det går att lära sig med egen bearbetning att kliva tillbaka om vi verkligen vill lära oss.

Det finns flera olika sätt att vara närvarande med dem, bara vara och göra det bästa vi kan för att deras liv ska vara så bra som möjligt, se dem, lyssna på dem, hjälpa dem acceptera livets förändringar, hjälpa vissa att träna upp skadade kroppsdelar igen, hjälpa vissa att acceptera att kroppen blir sämre och att hushålla med de krafter som finns.
Möta dem i deras sorgeprocess, frustration, ilska, skratt och tårar.

Jag har varit med i många olika konstallationer och fortfarande blir jag så berörd när jag ser hur en människa återtar sitt eget liv för att jag lugnt kan invänta, utan att vilja för mycket, att låta personen växa i sin egen takt och att återta sitt eget liv så mycket det går.

Utan närvaro, utan att se personen så finns oftast för mycket stress och otålighet att bara sitta och se på när en person som ex lär sig köra en rullstol med en hand, "det tar för lång tid".
Och så gör vi oftast med våra barn med, skynda skynda, vi hinner inte, jag gör det själv så vi hinner.

Hur mycket tar vi ifrån andra med att själva ha för bråttom eller inte se de vi har omkring oss och deras behov??

Så igår förstod jag återigen vad jag är bra på att vara jag och det jobb jag gör, att låta känslan leva i mig av "raspektans" och att lugnt o stilla vänta och invänta, vilket leder till att personen tar över sitt liv igen bit för bit.

Den anhöriga som blir tårögd, jag som känner hur tårar rinner på kinderna, personen själv som känner sig så stolt att ha tagit sig fram själv över hela köket, det är stort, så stort <3 som får bli av det lilla att bara vara.

Så våga låta dig själv leva som den du är, släpp fasad, prestige och bara va dig innifrån då låter du även andra få vara sig själv.

Våra kära djur har en stor förmåga att vara närvarande utan fasader, se och njut

Önskar er en fin fortsättning på Påsken

Gunilla

Att våga vara nära

Ibland kommer jag otroligt nära en del människor och djur. Jag känner vad dom känner, vad dom tänker, vilka tankar som finns runt dem, vilka minnen de bär osv.

Jag har funderat många gånger på varför det blir så med en del bara och det jag kommit fram till är att de släpper mig nära.

Jag har tränat så mycket på att stänga av och bara öppna när jag ska jobba med att gå igenom och se över beteenden och liknande för att bearbeta och läka bland annat.

Förut när jag var yngre och osäker så var jag inkännande för att skydda mig själv.
Nu vet jag att det är svårt och även jobbigt att hela tiden gå och känna av och in andra människor.
Och idag kan jag även se att det är en form av övertramp på en annan människas integritet att vara inkännande.
För vem har rätten att gå innanför någons skinn för att läsa av för att de själva är rädda ?

Jag har lärt mig att känna igen signalerna i mig när jag ska vara lite mera uppmärksam i olika situationer och med vissa människor.
Och en del människor får jag vara helt på min vakt, de känner stor rädsla för den jag är och de hugger vilt omkring sig många gånger

Till de människorna behöver jag ofta ta ställningt till om jag ska ha dem i min närhet och om jag behöver ha dem nära på vilket sätt ska jag möta dem, eller inte möta dem
Och för det mesta behövs ord för att få dem backa och låta mig vara ifred utan att de klampar på hur som helst.

Det är respekt för mig att låta alla få vara den de är och då menar jag alla.
För kräver jag att få vara mig själv så behöver jag låta alla andra vara det med, självklart tycker de flesta men ute i verkligheten är det inte så självklart.
Annars är det som att kasta sten i glashus. Eller som Jesus sa den som är utan synd kastar den första stenen.

Det stora näthatet visar att det inte är självklart att alla får vara sig själva för det är så aktuellt för många idag och det är inte bara på nätet.
Hatet florerar i stort överallt och det är obehagligt många gånger
Och det gäller att våga säja nej till det och då även titta på sig själv. Vad gör jag själv. Det går aldrig att ställa krav på andra som man själv inte klarar att uppfylla själv.

Om vi visar respekt och accepterar oss själva och varandra fullt ut så sker en förändring, men inte förrän förändrigen sker inom oss i första steget.

Så till en ny upplevelse för mig som har tumlat om mig en del
Jag har tagit emot en liten hund från ett annat land, en gatuhund, som haft det svårt och jag kunde inte i min vildaste fantasi tänka att han skulle vara ledsen och bära sorg över sitt förlorade liv.

När vi tar hand om någon som haft det svårt så tror vi att vi gör en god gärning och räddar dem, och ja visst är det så oxå.
Den här lilla vet jag inte hur jag kunde komma så nära han har visat mig så mycket under den veckan han bott här.
Han har visat hur han saknar sin frihet att gå som han vill, äta när det finns mat, sova när det passade, leka, träffa kompisar när han ville och skydda sig när så behövdes.

Han har visat att han misst en nära vän, påkörd av en bil och slängd av vägen, liggandes halvdöd i något dygn låg hon där och han satt troget vid hennes sida tills hon dog.

Han har visat mig hur vissa mörkt klädda män ska man passa sig för, han är rädd för saker jag inte är van vid och behöver vara uppmärksam

Han har visat att han är superlycklig att få vara hos oss och de första dagarna fick jag verkligen stålsätta mig att inte tycka synd om honom i hans sorg och saknad av hans gamla liv och bara låta honom få sörja klart.

Ibland är han en helt vanlig liten lycklig hund och ibland blir han en driven självständig gatuhund som inte behöver mig på nåt sätt.

Han bara klev rakt in i mitt hjärta och jag vågar vara riktigt nära honom <3 och där visar han mig sitt liv bit för bit.

Han har även visat att när han blir trygg med mig så blir han lite kaxig i vissa situationer som att börja skälla på mopeder och vissa som kommer och går som ser läskiga ut
Så jag får träna att vara flockledare så han kan koppla bort de sidorna :)


Att vara nära gör att vi kan få del av någon annans liv som den visar och det är en stor gåva att förvalta oavsett vilken det är som ger gåvan
Det är ett förtroende att få vara del i någons liv så nära glöm aldrig det.

Hur nära är du och hur nära blir du släppt av andra...

Ha en fin kväll
Gunilla

Lärdom, insikt eller bara tröttsamt...

Vad säjer bilden dig....
Hur visar sig din respekt till dig själv och din omgivning..

Jag har länge funderat på varför jag känner mig upprörd, ledsen och en massa andra känslor tillsammans med ganska många människor.

Och idag kom jag på en bit till av det :)

En arbetskollega har stort kontrollbehov och vill göra allt på sitt sätt för att vara trygg och självklart finns dåliga självkänslan där med.
För mig gör det inget alls att göra på kollegans sätt så länge det inte går ut över mig eller tredje part.

Jag har bra självkänsla och självrespekt så det är inte svårt alls.
Jag lyssnar, jag ser, jag hör, jag ger kollegan min respekt.

Med att kollegan har dålig självkänsla så är hen inte trygg inom sig och vill gärna ha min åsikt, hur jag ser på olika saker.
Jag berättar gärna för kanske kan det även ge kollegan andra vinklar som gynnar måendet.

Jag ser en tydlig gräns runt hen och mina ord studsar mot den och ut i luften, hen tar inte emot eller in något av det jag säjer och så kommer en ny fråga efter en stund vad jag tycker och jag ger mitt svar på vart jag står.

Detta pågår då och då och för mig spelar det ingen roll att hen inte lyssnar eller vill ta till sig något från mig, vi har olika vägar att gå och jag respekterar både min egen och hens.

Det som jag inte vet om det ska symboliseras som lärdom, insikt eller om det bara e tröttsamt är malandet.
Hens inre malande i sin egen inre konflikt och osäkerhet som läggs utanför och mellan oss gör mig trött och idag upptäckte jag även en ledsen känsla som jag kunde spåra tillbaka till mig själv som liten.

Som liten gjorde jag allt för att bli sedd och hörd som de flesta barn gör och visst jag blev både sedd och hörd men mest när jag bråkade för att bli sedd.

Idag så sa jag nej till kollegan och sa, -Gör det du vill utan att fråga mig igen och igen om oftast samma saker för du lyssnar inte på det jag säjer ändå.

Hen tittade med en konstig min på mig och såg frågande ut och jag sa -Du vet ju att du gör som du vill i alla fall och då spelar det ingen roll om jag berättar för dig min erfarenhet om och om igen för du gör ändå som du vill sa jag med ett leende och gick hem för lunch.

I bilen hem så kom känslan om det finns något som kan kalls energitjuvar, vilket jag egentligen inte tycker att det finns, så är det människor som hela tiden pockar på och vill ha min uppmärksamhet som någont typ av bekräftelse att bli sedd och ändå bara skita i mig, den jag är och det jag står för = ingen självrespekt hos kollegan och således ingen gentemot mig.
För jag har inget behov av att någon annan ska tycket som mig, för de har inte gått den vägen jag gått som gjort att jag hittat den jag är idag och det är för mig en självklarhet att allas vägar ska respekteras utan att kränkas och trampas på i någon form.

Och det suger även om jag säjer nej så finns hela tiden frågan i luften från en osäker person med dålig självbild och självkänsla - Ser du mig, duger jag? Och jag svarar med min blick, ordlöst oftast, ja jag ser dig och du duger precis som du är.

Nu har jag fått in känslan i kroppen hur det känns.
Jag har vetat att människor med låg självkänsla och dålig självbild är svåra för mig, jag blir trött av dem, jag har sagt det till dem och nu känner jag tydligt inom mig hur det känns.
Så nu  är upptäckten för mig att hitta hur jag ska visa och inte tillåta dem att använda mig för att fylla upp sitt tomma hål inom sig för att jag har lätt för att respektera andra människor oavsett på vilken väg de går.

Det tomma hålet, den dåliga självbilden och självkänslan kan ingen annan ge dig, det kan bara du själv och först då kommer tryggheten inom dig själv

Jag vet, för jag är oftast trygg med mig själv, men såna här människor kan fortfarande komma för nära för att jag tror att de vill lyssna, när de i själva verket bara vill ha min uppmärksamhet för att känna sig sedda i sina egna inre konflikter.

Ha en fortsatt fin söndag
Och finn din avgrund och börja bygg en fin grund till dig själv att stå på

Gunilla