Allt är ett och så nära

Många gånger har jag funderat på hur jag kan känna av så mycket, uppleva så mycket både inom mig och även det som finns runt om mig som att allt är ett o samma.
Många kallar det medialitet eller att vara synsk osv

Att vara närvarande i mig själv och upptäcka mitt naturligt sätt att bara veta och känna är spännande.

Direkt vetande där det bara finns så klar känsla att veta fast du inte vet varför du vet
Kroppskunskap, där din kropp känner igen signaler den stöter på i sin omgivning och ger dig vetskapen vad som finns runt dig
Kroppskunskap som inte så många vet om hur det fungerar och jag kommer berätta lite mera om det längre fram.
Nu tänkte jag berätta om hur allt är så nära att det nästan går att ta på fast det kan vara långt bort.

Jag har lärt mig att lita på det mer och mer på det jag intuitivt känner
Jag får även bevis på att jag ska lita på det jag känner.

Jag kan som exempel känna vad människor tänker eller pratar om mig. Kanske inte ordagrant men att de gör det och att det pågår.
Det ligger liksom i luften runt de här personerna. Deras tankar ligger runt dem och det 'är bara att plocka upp och höra vad de tänker.
Det är lika med deras känslor, de ligger också runt personerna och går att känna hur lätt som helst

Många tror att de tankar och känslor de upplever är deras egna vilket är så och ändå inte för du plockar lätta upp det som finns runt dig och du behöver själv lära dig urskiljningen av vad som hör ihop med dig och vad som hör ihop med andra.

Det är många gånger jag frågat olika människor om saker jag känner att det både tänker och känner och de förnekar det ofta och säger att jag har fel
De flesta kommer på att det ofta är som jag frågat när det gått ett tag. En del vågar prata om det, andra inte.

Det är även en konst att lära sig leva med den öppenheten som inte är inkännande utan bara direkt vetande och varande. Och även kunna stänga ner det och hålla sin egen gräns utan att påverkas av andras mående och tankar.

Det är en spännande resa :)

Jag vill dela en av de faktiska händelser som gör att jag inte kan bortförklara min känsla eller låta bli att lita på den.

Jag har vid två tillfällen känt att det varit något fel med hundarna när jag varit på jobbet.

Jag har känt att det måste vara någon miss med dagmatten att hon inte var där för att ta ut dem.
Vid första tillfället så tänkte jag att det var jag som var ute o cyklade och slog bort det.
När jag kom hem så visste jag direkt bara jag klev in genom dörren att jag känt rätt, hon hade inte varit där.

Vid andra tillfället jag kände lika med min nuvarande dagmatte men det var det så rörigt på jobbet och jag hann inte kolla det förrän det var för sent och jag snart skulle åka hemåt ändå.
Jag hann även denna gång bara innanför dörren och såg kopplen och visste att jag känt "rätt" även denna gång

Hundarna var lika glada och inte alls så kissnödiga trots att det gått många timmar tack o lov

Det har lärt mig att jag aldrig ska bortse eller bortförklarar det jag "känner på mig".
Och det är kanske lite läskigt för personer runt mig att veta att jag känner vad de tänker och att de pratar om mig även om jag inte vet exakt vad hur mycket dom än försöker bortförklara att dom gör det.

Spännande är det med och inte något jag går runt och tänker på mer än när mina signaler påkallar min uppmärksamhet att nu är det nåt som inte stämmer då stannar jag upp och kollar av läget :)

Så hur har du / ni det med ert signalsystem
Är det utvecklat och återupptäckt för vi har det som barn men sen stänger vi ofta ner det mer och mer med åren för det är lite jobbigt att "veta" det vi inte ska veta om vår omgivning :)

Var går gränserna..... vilket är vatten och vilket är land och går det att skilja dem åt eller är de ett och samma...
Det är precis som våra känslor och tankar och hur allt är ett och så nära varandra att det knappt går att skilja dem åt och att veta vems tankar som är vilkens

 

Med det så säger jag Gonatt

Gunilla Trädgårds

Hemsida  

Lärdom, insikt eller bara tröttsamt...

Vad säjer bilden dig....
Hur visar sig din respekt till dig själv och din omgivning..

Jag har länge funderat på varför jag känner mig upprörd, ledsen och en massa andra känslor tillsammans med ganska många människor.

Och idag kom jag på en bit till av det :)

En arbetskollega har stort kontrollbehov och vill göra allt på sitt sätt för att vara trygg och självklart finns dåliga självkänslan där med.
För mig gör det inget alls att göra på kollegans sätt så länge det inte går ut över mig eller tredje part.

Jag har bra självkänsla och självrespekt så det är inte svårt alls.
Jag lyssnar, jag ser, jag hör, jag ger kollegan min respekt.

Med att kollegan har dålig självkänsla så är hen inte trygg inom sig och vill gärna ha min åsikt, hur jag ser på olika saker.
Jag berättar gärna för kanske kan det även ge kollegan andra vinklar som gynnar måendet.

Jag ser en tydlig gräns runt hen och mina ord studsar mot den och ut i luften, hen tar inte emot eller in något av det jag säjer och så kommer en ny fråga efter en stund vad jag tycker och jag ger mitt svar på vart jag står.

Detta pågår då och då och för mig spelar det ingen roll att hen inte lyssnar eller vill ta till sig något från mig, vi har olika vägar att gå och jag respekterar både min egen och hens.

Det som jag inte vet om det ska symboliseras som lärdom, insikt eller om det bara e tröttsamt är malandet.
Hens inre malande i sin egen inre konflikt och osäkerhet som läggs utanför och mellan oss gör mig trött och idag upptäckte jag även en ledsen känsla som jag kunde spåra tillbaka till mig själv som liten.

Som liten gjorde jag allt för att bli sedd och hörd som de flesta barn gör och visst jag blev både sedd och hörd men mest när jag bråkade för att bli sedd.

Idag så sa jag nej till kollegan och sa, -Gör det du vill utan att fråga mig igen och igen om oftast samma saker för du lyssnar inte på det jag säjer ändå.

Hen tittade med en konstig min på mig och såg frågande ut och jag sa -Du vet ju att du gör som du vill i alla fall och då spelar det ingen roll om jag berättar för dig min erfarenhet om och om igen för du gör ändå som du vill sa jag med ett leende och gick hem för lunch.

I bilen hem så kom känslan om det finns något som kan kalls energitjuvar, vilket jag egentligen inte tycker att det finns, så är det människor som hela tiden pockar på och vill ha min uppmärksamhet som någont typ av bekräftelse att bli sedd och ändå bara skita i mig, den jag är och det jag står för = ingen självrespekt hos kollegan och således ingen gentemot mig.
För jag har inget behov av att någon annan ska tycket som mig, för de har inte gått den vägen jag gått som gjort att jag hittat den jag är idag och det är för mig en självklarhet att allas vägar ska respekteras utan att kränkas och trampas på i någon form.

Och det suger även om jag säjer nej så finns hela tiden frågan i luften från en osäker person med dålig självbild och självkänsla - Ser du mig, duger jag? Och jag svarar med min blick, ordlöst oftast, ja jag ser dig och du duger precis som du är.

Nu har jag fått in känslan i kroppen hur det känns.
Jag har vetat att människor med låg självkänsla och dålig självbild är svåra för mig, jag blir trött av dem, jag har sagt det till dem och nu känner jag tydligt inom mig hur det känns.
Så nu  är upptäckten för mig att hitta hur jag ska visa och inte tillåta dem att använda mig för att fylla upp sitt tomma hål inom sig för att jag har lätt för att respektera andra människor oavsett på vilken väg de går.

Det tomma hålet, den dåliga självbilden och självkänslan kan ingen annan ge dig, det kan bara du själv och först då kommer tryggheten inom dig själv

Jag vet, för jag är oftast trygg med mig själv, men såna här människor kan fortfarande komma för nära för att jag tror att de vill lyssna, när de i själva verket bara vill ha min uppmärksamhet för att känna sig sedda i sina egna inre konflikter.

Ha en fortsatt fin söndag
Och finn din avgrund och börja bygg en fin grund till dig själv att stå på

Gunilla