Respekten som är ett varande...

... har du varit i den känslan där du känner dig så trygg i dig själv, trygg tillsammans med andra och så närvarande i dig själv att inget negativt påverkar dig?

Jag har inget riktigt bra ord på det, kanske raspektans är ett bra ord, respekt och acceptans tillsammans ger en stark närvaro i dig själv.

De inre konflikterna har accepterats, ingen prestige finns att försöka hålla uppe några fasader eller att försöka vara någon annan. Du är bara närvarande med dig själv och fullt tillräcklig med att bara vara du. Det är en fantastisk känsla som gör mig lycklig och även ganska skör.

När jag är i den närvaron med mig själv och "vet" att allt går att påverka på olika sätt av längtan att förändra då sker under.

Jag har i många år jobbat med människor med olika sorters funktionshinder med allt det innebär, tragiska familjesituationer, depressioner, livskriser osv och av alla dessa unika människor har fått lära mig mycket.

Jag har lärt mig att livet fortsätter hur det än ser ut och det har även av min egen historia visat.

Att få del i andra människors liv så nära är en gåva att förvalta och ta hand om och för det behövs närvaro.

Utan närvaro är det lätt att klampa in och göra stora övertramp i deras integritet, vilja hjälpa för mycket, ta ifrån dem det egna ansvaret osv.

Jag vet inte om det går att lära sig den ödmjukheten eller om vi behöver ha den innan för att inte göra övertrampen. Jag tror det går att lära sig med egen bearbetning att kliva tillbaka om vi verkligen vill lära oss.

Det finns flera olika sätt att vara närvarande med dem, bara vara och göra det bästa vi kan för att deras liv ska vara så bra som möjligt, se dem, lyssna på dem, hjälpa dem acceptera livets förändringar, hjälpa vissa att träna upp skadade kroppsdelar igen, hjälpa vissa att acceptera att kroppen blir sämre och att hushålla med de krafter som finns.
Möta dem i deras sorgeprocess, frustration, ilska, skratt och tårar.

Jag har varit med i många olika konstallationer och fortfarande blir jag så berörd när jag ser hur en människa återtar sitt eget liv för att jag lugnt kan invänta, utan att vilja för mycket, att låta personen växa i sin egen takt och att återta sitt eget liv så mycket det går.

Utan närvaro, utan att se personen så finns oftast för mycket stress och otålighet att bara sitta och se på när en person som ex lär sig köra en rullstol med en hand, "det tar för lång tid".
Och så gör vi oftast med våra barn med, skynda skynda, vi hinner inte, jag gör det själv så vi hinner.

Hur mycket tar vi ifrån andra med att själva ha för bråttom eller inte se de vi har omkring oss och deras behov??

Så igår förstod jag återigen vad jag är bra på att vara jag och det jobb jag gör, att låta känslan leva i mig av "raspektans" och att lugnt o stilla vänta och invänta, vilket leder till att personen tar över sitt liv igen bit för bit.

Den anhöriga som blir tårögd, jag som känner hur tårar rinner på kinderna, personen själv som känner sig så stolt att ha tagit sig fram själv över hela köket, det är stort, så stort <3 som får bli av det lilla att bara vara.

Så våga låta dig själv leva som den du är, släpp fasad, prestige och bara va dig innifrån då låter du även andra få vara sig själv.

Våra kära djur har en stor förmåga att vara närvarande utan fasader, se och njut

Önskar er en fin fortsättning på Påsken

Gunilla