Jag har hört flera som känner tomhet och som om de förlorat något och jag känner så med.
En förlust inom mig, sorg, saknad av något och det finns en känsla av tomhet och förlust även i atmosfären.
Eftersom jag är en känslig person, och som många med mig är, så känner jag även av atmosfärer så det är inte bara inom mig.
Jag har förstått att jag och min kropp är en kopia av kosmos som microkosmos och makrokosmos.
Jag bär nyanser av allt inom mig i min kropp, i mitt blod, i mitt DNA.
Min själ bär helheten av kosmos och skapelsen men den är så stor så att den ryms inte i min kropp.
Men med ett andetag kan jag fylla mig själv med min själ och väcka nyanserna av helheten som lever i min kropp till liv, så att jag minns, vem jag är och vad jag bär.
Många kallar det mirakel, när vi själva blir ett med vår egen själ och många kallar det möte med sitt högre jag och jag kallar det att hitta hem. För det är vad det är för mig, varken mer eller mindre eller något annat, bara hitta hem.
Jag ska ge två liknelser. För att förstå hur våra kroppar och själar är uppbyggda går inte fatta för det är för stort. Vi kan ju nästan inte ens våga tro på att det finns liv på något annat ställe än vi på jorden och hur ska vi då kunna förstå hur allt hänger ihop.
Jag har haft förmånen att träffa en person med en stor själ som bär många kunskaper om hur skapelsen är uppbyggd och även vi som människor.
Och då väcktes även minnen till liv i mig så därför kan jag ge liknelser :)
När nu våra kroppar bär nyanser av helheten och minnena av helheten som vår själ bär och är:
Tänk dig då att du har muskler som är starka och muskler som är svaga och nästan förtvinade eller oanvända. De starka musklerna bär sina minnen klart och tydligt av deras kvalitee och nyans och de tar sin plats. Men de svaga och förtvinade som vi inte vill veta av, vart tar deras kvalitee och nyans vägen?
För även de är en del av helheten i våra kroppar, lyssnar du även på dem?
Prova att röra din kropp, låt den tala, lever den, hela den eller bara delar av den?
Pressa den inte rör den bara, lyssna och känn, lever den i samklang med sig själv?
Om den inte lever i samklang med hela sig, så har du förlorat någon del av dig själv, någon nyans, någon färg, någon kvalitee.
Vi har beteenden som skapar olika rörelsemönster i våra kroppar, vissa kroppar är stela, vissa kroppar är mjuka och har lätt för att mjukt dansa och röra sig. Vissa kroppar går på ett sätt, andra på ett annat.
Vissa blir sjuka, vissa klarar sig ganska bra och vissa mår helt okej.
Om du tänker dig in i hur du använder din kropp, finns det mjukhet, rörlighet, följsamhet, eller är du stel, orörlig och spänd.
Vad råder i ditt liv, vad styr i ditt liv som styr din kropp, vem håller i din kropps minnen av helheten du är och bär, vem tar över i dig? Vad får du själv minnas och vad vågar du minnas?
Vad får leva och vad får inte leva, vad slänger du på sophögen som gamla minnen och inte värda att finnas.
Minnen av hur du gjort för att på något vis överlevt en kass verklighet kanske, är de inte värda att få minnas som något gott. Vilken sida av dig själv hade sån styrka att klara, att stå ut, att överleva och vilka överlevde inte? Hur möter du dig själv där? Vad får finnas av dig?
Så idag på träningen så såg jag bilden så tydligt av min kropp som hade som mörka hål lite här o där. Där muskler, leder och annat i kroppen inte funkar som de ska i helhet med resten av kroppen.
Och jag ser det och ger det möjlighet att börja fungera igen, jag går tillbaka och minns och läker och de mörka hålen blir fyllda av liv igen.
Och det tar tid och kanske kan vi aldrig helt får våra kroppar att fungera optimalt i den helhet den är, jag vet inte men allt vi gör för den är gott nog.
Den andra liknelsen där jag förstår förlust och tomhetskänslan bra är berättelsen om pizzan :) Den har jag berättat under många behandlingar och de flesta förstod och de läkte mycket inom sig själva.
Den handlar om alla nyanser och kvaliteer vi bär och är.
Om du har mjöl, du har jäst, du har tomat, skinka, ost, oliver, svamp, grönsaker osv Ja ni vet själva vad ni tycker om. Och vi alla tycker om olika så klart, men glöm inte att vi bär och är helheten i denna liknelse.
Om du tänker på ex mjöl och ost. Hur många olika nyanser och smaker finns det? Mängder, i alla fall av ost.
Om du själv vill ha vanligt mjöl och en viss sorts ost, för det tycker du bäst om, ska inte de andra då få finnas, för att du inte tycker om dem?
Ska inte alla olika ostsorter få finnas bara för att du inte tycker om dem eller tycker att de passar in på din pizza?
Om vi alla förnekar det vi inte tycker om sin kvalitee så har vi kanske bara några få ostsorter kvar till slut och hur ska de räcka för alla människor om vi tycker om olika?
Varför ska bara någras smak få gälla?
Så mjöl är mjöl och ost är ost, skinka är skinka osv och när vi blandar allt vi tycker om och gör en pizza så blir det gott.
Men om allt är blandat och tillsammans jämt, hur ska de då till slut veta vilken kvalitee den bär, och hur ska vi kunna göra en god pizza igen när inte var och en av ingredienserna finns kvar som sin egen kvalitee.
Så låt mjöl få vara mjöl och ost få vara ost osv så de inte förlorar sina kvaliteer och egenskaper och låt alla sorter få finnas även om du själv inte tycker om just nu, för allt kan förändras efter vägen.
Hur många egenskaper av dig själv låter du leva? Hur många egenskaper stänger du av, fördömer, förnekar, inte vill se, eller låter andra styra över, dina förlorade egenskaper?
Hur låter du din kropp fungera i samklang med allt den är uppbyggd av?
Jag vill sluta med några ord ur en text jag tycker mycket om som berättar en del av hur vi styrs utan att veta om det och vi känner förlust av att få vara oss själva fullt ut.
I begynnelsen var Ordet kärlek och allting var förenat i kärlek. Det kom en tid då sprickor kom i denna skapelse. Gudarna gjorde dessa sprickor till avgrunder där inga broar av ljus kunde överbrygga dessa djup. En tid av främlingskap och maktbegär var kommen. makten byggde egna slott och skapade murar till beskydd. Var och en av dessa maktens gudar beskyddade sin egen dröm av gudomlighet. Alla ville de överglänsa varandra i maktfullkomlighet och strålglans. Mörka tider och svåra tider då så mycket av kärleken gick förlorad. Gränsen mellan världar måste bevakas och skyddas. Allt blev ditt eller mitt.
Genom alla dessa tider fanns det ursprungliga hjärtat, i den ursprungliga kärleken, kvar. Ett minne av kärlek som förenar allt i gränslöshetens stjärnehav. Detta hjärta bar på Ordet som var kärlek. Detta hjärta mindes den sång den vibration som förenar, icke splittrar.........
Jag stannar där för det är så få som är där och vågar ta in en helhet där vi alla får finnas som vi är fullt ut. För vi här på jorden vet inte hur stort det är, hur stora vi själva är och vad vi bär. Vi minns inte och varför får vi inte minnas, vem tar våra minnen, vem tar vår rätt att leva fritt som de vi är?
Ja det finns många frågor och svar och ett av svaren vi är alla ännu styrda av några som vill ha makten över oss här på Jorden. Det är min starka övertygelse för annars skulle inte livet på jorden se ut som det gör.
För bär vi helheten så är vi oxå hela som människor och vi behöver varken lära eller finna mer och så ser det inte ut tyvärr, inte ännu och kanske aldrig.
Och jag kommer aldrig backa för min själ som talar med mig och berättar för den minns helheten när vi alla levde i kärlek med varandra och oss själva <3
Våga minnas det du förlorat av dig själv
I kärlek
Gunilla
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar