Respekten som är ett varande...

... har du varit i den känslan där du känner dig så trygg i dig själv, trygg tillsammans med andra och så närvarande i dig själv att inget negativt påverkar dig?

Jag har inget riktigt bra ord på det, kanske raspektans är ett bra ord, respekt och acceptans tillsammans ger en stark närvaro i dig själv.

De inre konflikterna har accepterats, ingen prestige finns att försöka hålla uppe några fasader eller att försöka vara någon annan. Du är bara närvarande med dig själv och fullt tillräcklig med att bara vara du. Det är en fantastisk känsla som gör mig lycklig och även ganska skör.

När jag är i den närvaron med mig själv och "vet" att allt går att påverka på olika sätt av längtan att förändra då sker under.

Jag har i många år jobbat med människor med olika sorters funktionshinder med allt det innebär, tragiska familjesituationer, depressioner, livskriser osv och av alla dessa unika människor har fått lära mig mycket.

Jag har lärt mig att livet fortsätter hur det än ser ut och det har även av min egen historia visat.

Att få del i andra människors liv så nära är en gåva att förvalta och ta hand om och för det behövs närvaro.

Utan närvaro är det lätt att klampa in och göra stora övertramp i deras integritet, vilja hjälpa för mycket, ta ifrån dem det egna ansvaret osv.

Jag vet inte om det går att lära sig den ödmjukheten eller om vi behöver ha den innan för att inte göra övertrampen. Jag tror det går att lära sig med egen bearbetning att kliva tillbaka om vi verkligen vill lära oss.

Det finns flera olika sätt att vara närvarande med dem, bara vara och göra det bästa vi kan för att deras liv ska vara så bra som möjligt, se dem, lyssna på dem, hjälpa dem acceptera livets förändringar, hjälpa vissa att träna upp skadade kroppsdelar igen, hjälpa vissa att acceptera att kroppen blir sämre och att hushålla med de krafter som finns.
Möta dem i deras sorgeprocess, frustration, ilska, skratt och tårar.

Jag har varit med i många olika konstallationer och fortfarande blir jag så berörd när jag ser hur en människa återtar sitt eget liv för att jag lugnt kan invänta, utan att vilja för mycket, att låta personen växa i sin egen takt och att återta sitt eget liv så mycket det går.

Utan närvaro, utan att se personen så finns oftast för mycket stress och otålighet att bara sitta och se på när en person som ex lär sig köra en rullstol med en hand, "det tar för lång tid".
Och så gör vi oftast med våra barn med, skynda skynda, vi hinner inte, jag gör det själv så vi hinner.

Hur mycket tar vi ifrån andra med att själva ha för bråttom eller inte se de vi har omkring oss och deras behov??

Så igår förstod jag återigen vad jag är bra på att vara jag och det jobb jag gör, att låta känslan leva i mig av "raspektans" och att lugnt o stilla vänta och invänta, vilket leder till att personen tar över sitt liv igen bit för bit.

Den anhöriga som blir tårögd, jag som känner hur tårar rinner på kinderna, personen själv som känner sig så stolt att ha tagit sig fram själv över hela köket, det är stort, så stort <3 som får bli av det lilla att bara vara.

Så våga låta dig själv leva som den du är, släpp fasad, prestige och bara va dig innifrån då låter du även andra få vara sig själv.

Våra kära djur har en stor förmåga att vara närvarande utan fasader, se och njut

Önskar er en fin fortsättning på Påsken

Gunilla

Var och hur startar allt.....

.... på vilket sätt blir allt till och vad gör att vi människor tror på det ?

Ja det är sånt jag funderar ofta på.

Vad är det som gör att vissa människor blir sjuka och andra inte

Vad är det som gör att vissa klarar allt och andra klarar bara lite

Vad är det som gör att vi tror på vissa saker och inte på andra

Vad är det som gör vissa människor mer trovärdiga och andra inte


Ja det är sånt som kom upp igen efter ett möte på Almi igår när vi pratade om utbildningar och hur det är som en löpeld som genomsyrar allt att vi behöver så mycket utbildning till allt idag.
Jag läste till och med på en annons där det söktes personlig assistent att de sökte personer med utbildning inom beteendevetenskap.

När förlorade vi förmågan att lita på oss själva, vår inre kunskap, vår inre logik, vårt inre naturliga sunda förnuft ?
När förlorade vi förmågan att tro på människors egna erfarenheter av att praktiskt genomfört olika saker och sett att det fungerar ?

Vi präglas redan som barn.
Först ska vi anpassa oss till familjen och uppfostras, den 9 åriga skolplikten präglar oss att vi inte kan något utan vi behöver lära. Vi ska bortse från de vi är i grunden med inneboende kunskaper som bara vill leva och upptäckas.

Vilka var de som en gång startade alla utbildningar, vart lärde dom sig, vilka lärde dom ?
Var det livet i sig och envist upptäckande av livet och insikterna av erfarenheterna i alla dess situationer.

Vem startade en gång ex psykologiutbildningarna och hur blev de accepterade som "sanna" och gällande ?

Vem startade sjukgymnastutbildningen, lärarutbildningarna, försäljarutbildningarna, bilmekanikerutbildning, socionomutbildning osv osv

Någon eller några som gjort erfarenhet på erfarenhet och insett att det fungerar så här, och genom uteslutningsmetoder, ex en motor fungerar inte med tändkablar som är av.

Vi pratade om min ide av min mångåriga erfarenhet av att lyssna på kroppen.
Och båda två hörde att jag verkligen visste vad jag pratade om när jag sa att det går att vända bland annat nervsystemet till det normala igen om vi förstår hur det hänger ihop.

Och så kom Tony Irvings välkända MEN du har ingen utbildning i det, du är ingen sjukgymnast, naprapat eller liknande som vet hur kroppen fungerar.

Jag bara log och sa nej det har jag inte men jag har en fantastisk kropp som jag lyssnat på som blivit frisk från flera olika symptomer och tillstånd som många procent av svenska befolkningen har pga stress, för hög belastning och dålig uppväxt mm.

Jag har inte kunnat jobba så mycket som 200-300 timmar i månaden med alla de symptomer i kroppen och känslorna om jag inte hittat poängen att vända det.

Nej så klart sa båda MEN hur ska du får människor att tro på dig ?

Det kan jag bara med kanske 30 utav 100, för de andra sitter så fast i sina tankemönster och tror inte alls på att det går att bli fri från olika symptom och de 30 vill jag nå.
De flesta identifierar sig med symptomerna och tillstånden så de "blir" och lever dem och då är det svårt att se vad som går att göra.

Då log de båda och jag kände att de tänkte hon kommer fixa det :) och sakta kommer jag att göra det på ett eller annat sätt.



För att gå med ständig värk och obalans i kroppen är inte roligt, jag vet, och vad det beror på går att ta reda på med tilliten till sin egen kropp, vad har den varit med om, ta hand om den och lära känna den så går mycket att få bort helt och annat att lindra för att det ska vara överkomligt.

Eftersom jag har haft förmånen att få ta del av många olika människors kunskaper som gjort att jag vågat lyssna på min kropp så den hittade tillbaka till sitt ursprung så vill ja dela med mig av det.

Vad är den kunskap värd om du bara behåller dem till dig själv utan att dela den med andra, de orden talar till mig.

Jag har även min dotter som är utbildad naprapat som jag frågar då och då när jag känner och upplever något i kroppen och musklerna och hur jag tror det hänger ihop.

Hon ler oftast och säjer ja mamma så är det och det har stärkt min känsla att lyssna på kroppen, för den vet.

Så jag tror att allt startar med en vision, en upptäckt, en insikt, en känsla inom som driver på och förverkligar sig och sen beror det på hur många som har modet att kliva ut och tro på något annat utanför ramarna.
Och det är så det skett generation efter generation.

Så hör gärna av er så kan jag berätta mer eller dela vidare om du har någon vän som vill hitta sin väg.

Ha en fin lördag

Gunilla

Kontakt: rorelseifokus@live.se 

Attityd är det en del av din personlighet....

.... jag undrar hur ser du på ordet attityd ?


Attityd är ett förhållningssätt för mig och det är fortfarande jag, en del av mig.

I vissa sammanhang behöver jag använda mig av en viss attityd för att situationen kräver det, ex vara proffesionell på mitt arbete.

Det är jag och ändå inte hela jag och jag har många olika sidor och attityder att växla mellan.

Det är smörgåsbordet av mig själv jag kan plocka och använda mig av i olika sammahang när det behövs.

När jag är hemma kan jag släppa efter och vara hela mitt äkta genuina jag och ute i livet använder jag mig av olika sidor av mig som jag kallar deljag eller delpersonligheter.

Att bli vän med alla delar och sidor av mig är en spännande upptäcksresa, vissa är så blyga, skadade, söndertrasade, lemlästade, lyckliga, starka, fokuserade, drivna, ofokuserade, flummiga, helt närvarande och helt onärvarande, kärleksfulla, tycka om i mängder osv osv

Att växla mellan alla olika sidor av mig är en stor tillgång och jag kan själv skydda och ta hand om det som gör ont inom mig, det som är skadat, det som är ofokuserat osv och använda mig av andra sidor när de behövs för att ta ansvar för mig själv och mina känslor.

Jag använder mig då av en viss attityd och många tror att dom känner mig på ex en arbetsplats och ja det gör dom.
Den sidan av mig jag är när jag är där och det är den stora poängen, jag skyddar, vårdar och utsätter inte mina sköra sidor för andra människors åsikter eller tyckanden och ändå är jag mig själv.


Det finns mycket som idag handlar om att inte ta något personligt och det är sant, för vad andra tycker utgår egentligen enbart från deras eget inre och deras egna föreställningar och har inget med mig att göra.

Ändå går det att undra vad är personligt och vad är inte personligt och när går det in fast vi inte förstår eller kanske kan se det på andra sidor av oss själva.

När du blir mer självmedveten och kroppsmedveten så känner du när du tar in även om du säjer att du inte tar det personligt.
Det fina i kråksången är att du tar inte in från andra mer än där du fortfarande har något att läka inom dig själv.
Så indirekt kan ingen längre skada dig när du är med dig själv om du inte tillåter det.


Jag vill dela den här med er, den florerar på facebook idag och är riktigt bra och tänkvärd och ändå vet jag att allt går att förändra och läka när vi blir självmedvetna.
Men idag är det inte så många som vet det och därav tror jag vi ska tänka på hur vi gör mot andra.

Här är hur en lärare i New York gjorde det för sin klass.

Hon bad dem att göra följande övning: Barnen skulle ta varsitt pappersark. Sedan blev de tillsagda att skrynkla ihop det stampa och slå på det och men utan att riva det. Så bad hon barnen vika bladet, titta på hur smutsigt, fyllt med märken och ärr arket var. Så ombads barnen at...t ...säga förlåt till pappersarket. Fast de hade bett om ursäkt och att de hade försökt att släta ut det, var det fortfarande skrynkligt. "Dessa märken kommer aldrig att försvinna, oavsett hur mycket du försöker ta bort dem. Detta motsvarar vad en mobbare gör mot andra. Även om du säger förlåt efteråt, kommer ärren aldrig försvinna."

Barnens ansiktsuttryck sade att budskapet hade önskad effekt.

(Källa okänd)

Svävar du ovanpå ytan eller är du självmedveten och börjar känner din kropps vetande ?

Gunilla

kontakt: rorelseifokus@live.se

Medvetna eller Självmedvetna....

.... ser du skillnaden på orden och får du någon känsla för skillnaden ?


Jag tänkte berätta min erfarenhet av ordens innebörd för mig.

Att bli medveten talas det mycket om, medveten och närvarande i nuet.

För att bli medveten behövs utveckling och för utveckling behövs kunskap och lärare

Att bli och fortsätta vara medveten innebär att du behöver andra som lär dig.

Din medvetenhet hänger på andra utanför dig och du är inte fri att vara den du egentligen är.

Så har livet på jorden sett ut i århundraden, vi ska ta till oss läror från andra för att bli och vara någon själv.


Och jag vill säja att det är precis tvärtom och ändå är det så lika.

Att bli självmedveten är att hitta sig själv och för det behövs andra.

Andra att spegla sig mot för att väcka vårt inre och invecklas och inte för att lära.

Att fortsätta vara självmedveten innebär att vi behöver andra och livet för att upptäcka mer om oss själva.

Att leva självmedveten innebär att din inre kunskap vaknar och lever, men lyssnar du på den ?

Den inre kunskapen som vi alla bär i våra kroppar, i våra känslor och som de flesta tror kommer utifrån, hör du den ?

Den inre kunskapen som är kroppskunskap och som få vet om, varför ?

Kroppskunskap och kroppsmedvetenhet där vi har ett direkt vetande, fast vi inte vet varför vi vet egentligen.

Du bär kunskapen i dina celler, DNA, ditt blod, dina minnen, dina muskler, dina känslor ja allt i din kropp vet.

Varför att de så få som minns vad självmedveten och kroppskunskap är ?

Jag vill säja att det är för att de flesta tror att vi behöver bli medvetna av läror och inte självmedvetna av erfarenheter och liv.

Gunilla

kontakt: rorelseifokus@live.se

Kan vi omvärdera...

.... och börja ta hand om oss själva och allt som redan finns på vår jord....

Kan vi fördela våra resurser så att det räcker till alla och allt levande....

Jag har sedan jag var liten alltid stått upp för de svagare, de som på nåt sätt inte vågade eller kunde stå upp för sig själva, barnen, djuren, de gamla, de svaga, de utstötta och det håller i sig.

Jag får en del frågor på facebook varför jag delar så mycket elände med bland annat djur som har det svårt och utsätts för den grymmaste tortyr som vi inte ens kan föreställa oss och allra helst inte vill se.

Ja varför gör jag....
Det har jag frågat mig själv med många gånger.
Varför kan jag inte bara blunda och låtsas som det regnar fast jag ser hur djur slaktas under vidriga omständigheter, hundar skjuts ihjäl i andra länder för att människor festat till och fick för sig att skjuta runt 200 hundar instängda i burar utan möjlighet att fly.
Hur hundar och andra djur slås ihjäl utan någon känsla för att de har känslor och känner smärta, hur de bränns levande, osv osv

Ni vet alla att mycket hemskt sker fast ni kanske väljer att blunda och låtsas som det regnar och jag har önskat att jag kunde låta bli att känna

Önskar jag kunde låta bli att bry mig när gamla vanvårdas på hem, de har ingen talan för de kanske inte kan prata, barn som misshandlas och utsätts för fruktansvärda saker, kvinnor som mördas av sin män inför deras barn.
Ja listan kan göras lång och det är inte det jag funderade på idag.

Det här har legat med mig länge utan att jag orkat skriva om det, både för att det är jobbigt och berör mig så illa och för jag blir så snevridet bedömd av många.

Jag är för det mesta en mycket glad människa, skrattar ofta och har alltid ett leende till de jag möter eller en varm hand på någons arm där det behövs, öppnar dörren för någon som behöver, låter någon som är stressad gå före i kassakön, hjälper någon att bära kassen uppför trappen.
Och så klart gråter jag floder med när det är för svårt att se allt lidande på olika sätt.

Kan vi omvärdera och ta hand om de och allt det som redan finns ??

Jag har för snart 3 veckor sedan tagit emot en hund från Rumänien och det har väckt många känslor.
Vi räddar dom inte bara utan vi tar även ifrån dem ett liv de är vana vid.
En frihet där de kan gå precis som de vill och en massa annat. Och ger dem ett helt nytt liv.
Alla kanske inte klarar det och de flesta tror jag blir oroligt tillgivna om vi låter dem få tiden att sörja klart, för sörja det har min lilla kille gjort och nu börjar det vända och han börjar bli glad.

Jag bejakade att jag ville hjälpa att ta hand om någon som redan finns.
Jag ser hur uppfödare i vårt land jobbar på, priserna blir högre och högre för många raser och i det även begärligt stöldgods för det går att tjäna bra med pengar på djuren.

Kan om vi omvärderar, kan vi ta hand om alla de djur som finns runt om vår jord, på det sätt de bäst förtjänar det.
Göra det några 10 tal år för att få till någon balans i att många djur har det bra och andra har inget värde alls
Lika med barn och gamla, kan vi omvärdera även där att ta hand om på det sätt alla levande väsen, människa som djur och växter och natur på det sätt som gör att vi får en bra jord att leva på, tillsammans utan lidande.

Det finns många olika videor ute på facebook nu,om fåglar som är fulla i material som inte är mat och som de inte kan smälta och de dör sakta men säkert i ett långdraget lidande.
För att vi människor slänger skräpet omkring oss i en nonchalans som är stor, utan tanke på någon annan än sig själv ocj kanske inte ens det, bara rent nonchalans i stort, i allt.

Jag hörde på radion häromdagen hur fiskar börjar få andra betenden av all antidepressiv medicin som kommer ut i våra vatten drag.. De blir orädda och kaxiga och vågar sig fram på ett sätt de inte gjort förut.
Vad händer när de större rovdjuren bli fullpumpade med dessa mediciner och blir orädda och kaxiga eller är det vad som redan skett när våra rovdjur kommer in i samhället...

Vad händer egentligen inom i människor som fullständig skoningslöst slaktar och bränner djur levande för att vi ska få mört kött ?

Kött som vi överkonsumerar och slänger på sophögen för att datumet gått ut.

Många äldre som får dö själva utan några anhöriga vid sin sida sista tiden för att de anhöriga inte har tid för det måste utveckla sig och göra karriär.

Barn som sätts diagnoser på för att de protesterar mot att vi vuxna inte finns där närvarande med dem och de bråkar för att få någon form av uppmärksamhet.

 Morden som sker, människors liv som inte längre har något värde. Djur som torteras i det oändliga, Våra lagar som inte ger några konsekvenser för levande liv utan det är ofta högre straff och konsekvenser för ekonomisk brottslighet. det säjer väl allt egentligen.

Ja.... kan vi omvärdera, kan vi ta hand om de barn som finns utan att bara kalla dem för dina ungar och mina barn oavsett vart och vilka barnen är.
Kan vi ta hand om och lyssna på de gamla som bär med sig ett helt liv och många fina erfarenheter och ge dem en varm hand och närvaro deras sista tid.
Kan vi sluta föda upp djur för att tjäna pengar på dem och göra dem till begärligt stöldgods och ta hand om de som redan finns även om de finns och plågas svårt i andra länder.....
Kan vi omvärdera.... kan vi omvärdera och ta hand om vår Jord och de och det som tillhör och lever på den och sprida omtanke och kärlek.. Kan vi......

Kan vi blomma av Kärlek.... Kärlek som sprider sig över Jordens alla hörn till allt och alla

Gunilla

Att våga vara nära

Ibland kommer jag otroligt nära en del människor och djur. Jag känner vad dom känner, vad dom tänker, vilka tankar som finns runt dem, vilka minnen de bär osv.

Jag har funderat många gånger på varför det blir så med en del bara och det jag kommit fram till är att de släpper mig nära.

Jag har tränat så mycket på att stänga av och bara öppna när jag ska jobba med att gå igenom och se över beteenden och liknande för att bearbeta och läka bland annat.

Förut när jag var yngre och osäker så var jag inkännande för att skydda mig själv.
Nu vet jag att det är svårt och även jobbigt att hela tiden gå och känna av och in andra människor.
Och idag kan jag även se att det är en form av övertramp på en annan människas integritet att vara inkännande.
För vem har rätten att gå innanför någons skinn för att läsa av för att de själva är rädda ?

Jag har lärt mig att känna igen signalerna i mig när jag ska vara lite mera uppmärksam i olika situationer och med vissa människor.
Och en del människor får jag vara helt på min vakt, de känner stor rädsla för den jag är och de hugger vilt omkring sig många gånger

Till de människorna behöver jag ofta ta ställningt till om jag ska ha dem i min närhet och om jag behöver ha dem nära på vilket sätt ska jag möta dem, eller inte möta dem
Och för det mesta behövs ord för att få dem backa och låta mig vara ifred utan att de klampar på hur som helst.

Det är respekt för mig att låta alla få vara den de är och då menar jag alla.
För kräver jag att få vara mig själv så behöver jag låta alla andra vara det med, självklart tycker de flesta men ute i verkligheten är det inte så självklart.
Annars är det som att kasta sten i glashus. Eller som Jesus sa den som är utan synd kastar den första stenen.

Det stora näthatet visar att det inte är självklart att alla får vara sig själva för det är så aktuellt för många idag och det är inte bara på nätet.
Hatet florerar i stort överallt och det är obehagligt många gånger
Och det gäller att våga säja nej till det och då även titta på sig själv. Vad gör jag själv. Det går aldrig att ställa krav på andra som man själv inte klarar att uppfylla själv.

Om vi visar respekt och accepterar oss själva och varandra fullt ut så sker en förändring, men inte förrän förändrigen sker inom oss i första steget.

Så till en ny upplevelse för mig som har tumlat om mig en del
Jag har tagit emot en liten hund från ett annat land, en gatuhund, som haft det svårt och jag kunde inte i min vildaste fantasi tänka att han skulle vara ledsen och bära sorg över sitt förlorade liv.

När vi tar hand om någon som haft det svårt så tror vi att vi gör en god gärning och räddar dem, och ja visst är det så oxå.
Den här lilla vet jag inte hur jag kunde komma så nära han har visat mig så mycket under den veckan han bott här.
Han har visat hur han saknar sin frihet att gå som han vill, äta när det finns mat, sova när det passade, leka, träffa kompisar när han ville och skydda sig när så behövdes.

Han har visat att han misst en nära vän, påkörd av en bil och slängd av vägen, liggandes halvdöd i något dygn låg hon där och han satt troget vid hennes sida tills hon dog.

Han har visat mig hur vissa mörkt klädda män ska man passa sig för, han är rädd för saker jag inte är van vid och behöver vara uppmärksam

Han har visat att han är superlycklig att få vara hos oss och de första dagarna fick jag verkligen stålsätta mig att inte tycka synd om honom i hans sorg och saknad av hans gamla liv och bara låta honom få sörja klart.

Ibland är han en helt vanlig liten lycklig hund och ibland blir han en driven självständig gatuhund som inte behöver mig på nåt sätt.

Han bara klev rakt in i mitt hjärta och jag vågar vara riktigt nära honom <3 och där visar han mig sitt liv bit för bit.

Han har även visat att när han blir trygg med mig så blir han lite kaxig i vissa situationer som att börja skälla på mopeder och vissa som kommer och går som ser läskiga ut
Så jag får träna att vara flockledare så han kan koppla bort de sidorna :)


Att vara nära gör att vi kan få del av någon annans liv som den visar och det är en stor gåva att förvalta oavsett vilken det är som ger gåvan
Det är ett förtroende att få vara del i någons liv så nära glöm aldrig det.

Hur nära är du och hur nära blir du släppt av andra...

Ha en fin kväll
Gunilla

Berättelsen om Pi

... en helt magisk film som väckte många olika känslor.

Den fick mig att fundera på hur olika vi människor är och hur olika världsbild vi har om hur livet och verklighetsuppfattningen ser ut eller ska se ut.
Och vad är verklighet egentligen, kan vi någonsin veta det?

Jag har min och alla andra har sin och inget av det kan säjas vara fel om det inte är helt snevridet så andra människor skadas av våld, övergrepp och dödande osv då går det överstyr.

En journalist hade hört att Pi hade en berättelse som gjorde att det gick att förstå Gud eller Källan som jag brukar kalla det och sökte upp Pi för att få lyssna på hans berättelse.

Pi berättade om hur han överlevde efter att fartyget förliste och han drev på havet lång tid.
Den första berättelsen berättade hur han överlevde på ett sätt som filmen visade och de män som skulle berätta för världen sa att det kan vi inte berätta det är för konstigt för människorna att förstå, berätta nåt annat.....

Så Pi berättade en annan berättelse hur han överlevde tiden på havet och männen nickade flera gånger under berättelsens gång och sa ja det kan vi berätta.

Pi berättade två helt skillda berättelser om samma händelse och den ena var inte accepterad och den andra var det.

Det påminner mig om att de flesta människor lever i sina egna föreställningar och utgår för det mesta därifrån. Så inget den säjer om dig handlar egentligen om dig, utan om personen själv.
Om inte personen har förmågan att nollställa sig och verkligen ta emot dig helt öppet och fritt från sig själv.
Då känner du dig sedd, hörd och bekräftad.


Journalisten frågade Pi vilken av berättelserna är den riktiga? Pi svarade välj själv, vilken du tror på.


Är det så livet är enklast att leva. Att var och en bär sin egen sanning och tillsammans bär vi många sanningar?
Om vi sen kan vi berätta dem för varandra utan att någon fördömer någons berättelse som konstig, utan alla får välja själv vad den tror på, är det mångfalden som läker allt?

Kan det vara så enkelt att skapa fred och att människan blir lugn och tillfreds med sig själv.
Sedd, hörd, erkänd helt enkelt finns till fullt ut som sig själv.

Är det den vägen som avslutar allt våld, alla övergrepp, alla död och människan äntligen kan få leva lyckligt tillsammans i samklang med sig själv och alla runt omkring sig.

Så se den om du inte gjort det Berättelsen om Pi <3

Låt dig själv blomma ut och vara den du är. Det är allas vår egen rätt att få växa i och av kärlek


Gunilla